Shelby & Bella

Ja, dagen började ju strålande... NOT! Klockan ringde 06.45 och som den morgonmänniska jag inte är var jag helt säker på att flyget hade sänt ut någon form av krigslarm eller liknande & drog kudden över huvudet och fortsatte sova. När jag, till min förtvivlan, insåg att larmet gällde mig ville jag bara sjunka genom jorden. Vem är det egentligen som har bestämt att dagen måste börja så tidigt? Varför kan vi människor inte bara komma överens om att dagen börjar när det passar mig som bäst!? Det är ju inte så att den måste börja klockan 12 eller så, det räcker ju med 10. 10 är en alldeles utmärkt tid att påbörja dagen. Men, tydligen hade världen bestämt att så var inte fallet denna dag. Skolan väntade, och jag var tvunget att masa mig upp. Dessa gånger skulle jag verkligen behöva Göran hemma, så att han kan tvinga mig upp eftersom jag inte är speciellt bra på att tvinga mig själv...

Hur som så lyckades jag sätta fötterna utanför sängen och på något sätt kom jag på benen. Tittar ut genom fönstret och finner att det regnar smått och backen är isig och man kan verkligen se hur det blänker... å, tänkte jag... vad härligt med halka... Skyndar på med kläder innan jag fryser ihjäl (vilket är en komplikation från det tidiga uppvaknandet). Under tiden tjuter Bella som alltid blir lika otålig när matte är trött och försöker hitta rätt ben på byxorna. Påklädd och klar tar jag för en gångs skull med båda hundarna på samma morgonpromenad. Kanske inte veckans bästa idé att göra det när jag är trött, sur, frusen, smått stressad och dessutom är det glashalka ute. Men, men... man är väl knappast känd för att ta de bästa besluten när man är trött. Promenaden går väl trots allt helt ok, fast lång blev den ju inte. Men det är sånt som händer ibland, och tack och lov är det inte ofta det händer här hemma.

Väl inne från promenaden är det bara att packa ihop grejerna och bege sig till skolan. Inser där att universitetsstudenter knappast är de mest morgonpigga, då de flesta verkar lysa med sin frånvaro. Kanske är det faktiskt så att universitetsvärlden har beslutat att dagen börjar vid 10, då det är ytterst ovanligt att befinna sig på skolan klockan 8. Hur som så genomlider jag två timmar och beger mig sedan hemåt. Humöret är inte direkt på topp, snarare i botten, vilket tacksamt nog inte hör till vanligheten. Men om jag befann mig på bottenskiktet så var då hundarna helt klart på topp. De busades och stojades så fort jag klev innan för dörren och fortsatte ett bra tag. Jag försökte göra lite skolarbete men avbröts ständigt av en kall nos i armhålan som ponkade på uppmärksamhet & en annan hund som flåsandes satt och kollade om matte överhuvudtaget hade intentionen att röra sig snart. Slutligen tog jag ändå beslutet att de måste få en promenad. Med tanke på mitt urusla humör var min första tanke på att ta dem var för sig på kortare promenader. Då jag ändå var tvungen att ta bilen och köpa hundmat bestämde jag mig istället för en långpromenad. Idag var dock en sådan dag där humöret OCH tålamodet var i botten, vilket inte bäddade för den bästa promenaden.... Men hur som så åkte vi till skogen, odjuren hade så mycket energi att jag inte ens orkade styra upp det hela på något vis. När jag går där i mitt stilla (men smått irriterande) sinne, ramlar jag plötsligt och slår knät i en sten. Kändes som om knät skulle explodera och jag låg kvar på backen och tyckte enormt synd om mig själv. Ni vet en sån där dag då man snabbt tänker "varför ska allt ont drabba mig?" Men plötsligt vänder det.! Tiden för ärtsoppa är slut och oxfilén är på väg in... humöret stiger... och plötsligt blir problem till bagateller. Vad hände? Jo, när jag låg där på backen så verkade jag ju iaf roa några... hundarna kommer springandes, hoppandes och pussandes... & jag känner hur jag mjuknar. Insikten kommer till mig, och jag inser att jag egentligen inte har någon som helst bra anledning till att vara på dåligt humör.

Helt plötsligt blir den fruktade promenaden till den mest underbara lekstunden i skogen tillsammans med två individer som jag älskar enormt mycket! De har verkligen förmågan att få en att le, både på utsidan men kanske främst på insidan! Helt plötsligt blir det som tidigare upplevdes som jobbit, dåligt, tråkigt och kasst, till något roligt, spännande, skrattfyllt och alldeles... alldeles... underbart! Vi hade en helt underbar stund och nu hemkomna så ligger hundarna utslagna och matte är full av ny energi!

Till alla er som har hund: Uppskatta dem! Till er stackare som inte har hund: Ni måste känna stor saknad och tomhet...

Eftersom kameran fortfarande inte funkar som den ska, får ni ta del av två gamla kort istället