Shelby & Bella

Ja alla dessa quick-fix metoder och verktyg som finns inom hundvärlden idag verkar göra succé! Aldrig tidigare har så många kunnat tjäna så mycket pengar på så urbota dumma grejer... Jag slutar nog aldrig att förvånas. Bara halsbandet till hunden idag verkar kunna gör underverk i träningen! Du kan välja mellan ett stelt, ett halvstyp, helstryp, stackel (fortfarande inte förbjudet i Sverige), anti-skäll-halsband, ja, jag utelämnar väl elhalsbandet eftersom det numera är förbjudet i Sverige (dock lever jag inte i tron om att det är borta från hundarnas värld). Många av dessa olika halsband ska enligt många fylla olika funktioner. Som exempel kan vi ta helstrypet som ska vara bra om man har en hund som drar i kopplet, så även stackel & antiskällhalsbandet ska tydligen hjälpa till ifall din hund skäller mycket. Tänk va bra att man kan gå på djuraffären, öppna plånboken & lösa de problem man upplever med sin hund. Är inte konsumtionssamhället underbart! Inte nog med att det går att inhandla dessa quick-fix redskapen, utan dessutom finns det mängder av s.k. duktiga och erfarna hundinstruktörer som enkelt & snabbt kan lösa de problem du har med din hund. Även dessa tjänar enorma pengar på att instruera hundägare om "det rätta knycket" (farbror Melker hade det ju inte...). Vidare sprids även dessa metoder via tv, där mängder av nya och gamla hundägare sitter klistrade framför tv:n för att lära sig hur de ska komma till rätta med problemen som deras hund ställer dem inför. Där får vi inte bara lära oss om hur det rätta knycket ska gå till, utan vi får det dessutom demonstrerat... många gånger & gärna i slow-motion. Ja, snart förvånas man inte ens när grannen står och övar det rätta knycket med sin 9 veckors valp som, olydigt nog, drar i kopplet... Ja, för er som tror att nyblivna hundägare alltid har sunt förnuft och kan sålla bland alla tokigheter som förmedlas så kan jag informera er om att ni har fel! Visst finns dom oxå, men det är långt ifrån alla som håller sig kritisk och sållar bland informationen som når dem oavsett om de vill eller inte. Som nybliven hundägare är det lätt att ta till sig en metod som verkar lösa ett problem som liknar det man själv har... och om lösningen dessutom sker under en timmes tv-program... ja, då har man ju sparat massor med tid till annat.

Ja, för er som känner mig behöver jag ju kanske inte göra klart i vilket hörn jag står i diskussionen, och om ni inte känner mig hoppas jag att ovanstående svammel har gjort att det någorlunda framstår vart jag hör hemma. För mig är hundägandet ett privilegium och en gåva. Att få vara del av dessa underbara individers liv är en fantastisk fördel som jag värderar väldigt högt. Dock menar jag inte att de som gärna tar till quick-fix metoderna inte skulle se det på det sättet. Tvärtom tror jag även att dessa människor älskar sina hundar väldigt mycket. Det som däremot får mig att stanna upp och fundera lite är vem de sätter i första hand. Hunden eller sig själva? Att människan är egoist det vet vi ju redan, det var ju trots allt vi som valde hunden och inte hunden som valde oss. Det är ju vi som bestämmer vilka regler som ska hållas och vilka som går att tänja lite. Det är vi som bestämmer vad som är rätt och vad som är fel, samt vad som vara acceptabelt beteende och inte. Lite mer detaljerat är det även vi som bestämmer när hunden ska få gå ut, det är vi som bestämmer vad, när och hur den ska äta, när den får leka och när den får springa lös. Ändå står mängder med hundägare och kliar sig i huvudet och funderar om hunden försöker dominera dem och ta över hemmet... Ja, vi människor verkar onekligen vara extrema kontroll-freaks.

Det fråga som ständigt har dykt upp i mitt huvud under den senaste tiden är varför så många hundägare fokuserar så mycket på vad deras hund gör för fel... Många som jag har träffat verkar tilltalas av formuleringen "jag vill inte att min hund..." Jag vill inte att min hund ska hoppa på andra människor, skälla när det ringer på dörren, springa iväg så fort jag tar av kopplet, osv. Varför denna ständiga fokusering på vad jag inte vill att hunden ska göra. Själv tycker jag att det dels låter mycket trevligare när man säger vad man vill att hunden ska göra, och dessutom blir ju träningen oändligt mycket lättare när jag vet vad jag ska jobba mot. Te.x, jag vill att min hund ska stå med alla tassar i backen när den hälsar, jag vill att den går och lägger sig i korgen när det ringer på dörren eller jag vill att min hund tar kontakt & får sitt varsågod innan den springer iväg lös. Visst låter det mycket trevligare? Och helt plötsligt har vi inte problem, vi har istället en målsättning! Allt handlar om vilket synsätt och vilken attityd vi väljer!

Det jag upplever i dagens debatter, diskussioner & tv-program är en frånvaro av analyser av orsaker. Att min hund gör utfall, ja, det är ju sällan speciellt svårt att inse & det krävs knappast någon utbildning för att konstatera det. Det problem som finns idag bland många hunderfarna är att de ser problemet & hoppar direkt till lösning av problemet, på vägen går de miste om det mest väsentliga... nämligen orsaken. Det handlar om att bota symptom och inte att finna orsaken till det. Exemplen på detta går att finna hos mängder av hundägare. Som vi vet aktiveras majoriteten av hundarna i Sverige idag för lite (för att inte tala om ex. USA). Många hundar vilar mer än 20 timmar per dygn... Hur denna passivitet uttrycker sig ter sig annorlunda från hund till hund. Vissa hundar blir extremt passiva (men oftast väldigt känsliga för förändringar i vardagsstrukturen) medan andra själva hittar sysselsättningar som kanske inte överensstämmer med matte och husses önskemål. Vissa hundar (främst de som är avlade för hårt arbete) har en tendens att bli aggressiva och utåtagerande. Men nu till hundägarens synd. Om hunden hanterar sin brist på aktivering genom att bli passiv, agerar sällan hundägaren utan är istället nöjd med att de har fått en så fin och lugn hund. Hunden däremot kan må mycket dåligt över sin situaiton, men han skapar ju inga problem för ägaren, så varför bry sig... Men om hunden istället svarar med att bli aggressiv är läget ett helt annat (förvisso av självklara skäl). Helt plötsligt skapar hunden problem för sin ägare. Men funderar då hundägaren över vad denne kan ha gjort för fel... Nej, han vänder sig till hunden och funderar varför i hela friden denna har börjat agera så. Har han börjat försöka ta över? Men den största frågan som väcks hos hundägaren är inte vaför hunden helt plötsligt har blivit ohanterlig, utan huvudfrågan är hur "tar vi ur hunden det". Många hundar gör idag utfall mot andra hundar vid möten & alla kliar sig i huvudet och funderar hur de kan få hunden att sluta. Få hundägare funderar över orsaken, vad har hänt för att hunden agerar som den gör? Visst kan man bota symptomen (på mängder av olika sätt) men för mig är det inte tillräckligt att min hund slutar kasta sig mot andra hundar vid möten, jag vill dessutom försäkra mig om att min hund känner sig trygg i dessa möten och inte bara visar upp ett bra beteende på ytan.

Det som dessa quick-fix metoder förmedlar är en ytlig lösning av ett, ofta, djuptgående problem. Vidare, och tragiskt nog, är dessa metoder inte sällan ganska hårthänta (som jag nämnde tidigare med det rätta knycket). För mig innebär arbetet med mina hundar en långsiktig träning och ett enormt engagemang där saker och ting får ta tid. De saker som jag har lärt in genom genvägar och mer quick-fix (dock aldrig hårdhänt!) har aldrig riktigt fastnat. Visst har hunden fattat, men har aldrig utfört det med samma engagemang och glädje som när jag har låtit det ta tid. Om man i inlärningen visar sin hund ett djupt engagemang, förståelse och en härlig inställning som inte är kravfylld får man också en hund som engagerar sig i träningen själv. Detta är iaf min erfarenhet.

Ja, det jag egentligen vill förmedla i allt mitt svammel är att alla borde fundera över varför man har skaffat hund, varför man har skaffat den ras man har & vad man egentligen vill ha ut av hundägandet. Vill man ha en robot med som lyder ovillkorligt eller vill man ha en vän som man accepterar för den den är och att även den ibland kan göra något som uppfattas som fel i våra ögon? Det finns många som förmodligen inte håller med mig i det jag skriver & sedan finns det många som håller med mig. Alla har vi olika syn på saker och vi bär dessutom med oss olika erfarenheter. Det måste accepteras. Dock kommer jag aldrig att förstå hur man kan ha så enormt lite förståelse för den hund som man har valt att älska...