Shelby & Bella

Senaste tiden har varit lite halvt sysslolös när det gäller hundfronten. Det har varit en konstig jul med lite tråkigheter + resa till norr och tassont hos Shelby vilket har lett till lite kortare promenader, något som även Bella (tyvärr) har fått ibland... Resultatet blir: En lite understimulerad aussietjej! Shelby har inte några större problem med att ta det lugnt, men det blir lite värre för Bella. Ändå tycker jag att Bella hanterar det hela väldigt bra och hon har fortfarande lätt att slappna av i de flesta situationer och pockar inte speciellt mycket på uppmärksamhet och sysselsättning. Däremot märkts det tydligt att hon är lite understimulerad i situationer där hon blir lite stressad. Det går liksom från 0 till 100 på en mikrosekund... Men, det är svårt att bli irriterad på henne ändå. Det är ju ändå mitt eget fel! Men igår passade jag på att träna en del och jag blev enormt postivit överraska. Jag valde att träna henne med morotstärningar. Hon tycker mycket om morot men samtidigt är det en belöningsform som kanske inte ligger absolut överst på listan för belöning, vilket gav en bra förutsättning i träningen. Hon har ju en tendens att bli allt för het i träningen ibland och speciellt ifall det var ett tag sedan hon fick träna. Men igår lyckades vi båda väldigt bra.

Det mest positiva som jag insåg under gårdagens träning var hur mycket hon har förändras i shejping-situationer. Hon är mer sansad i sitt erbjudande av beteenden, vågar lita lite mer på sina beslut och framförallt ser jag enormt stor skillnad i uthålligheten. Jag fick ju problem med lite pipande och gnällande ett tag när jag började "uppdrag lugnare shejping" men nu verkar det som om vi har jobbat över en tröskel. Det mest anmärkningsvärda var att hon lyckades hålla sig lugn, fundera ut nya beteenden att erbjuda utan att ta till pipande trots att hon inte har fått speciellt mycket mental stimulans den senaste tiden. Det var enormt roligt att se och jag känner mig hoppfull! Nu måste vi verkligen ta tag i träningen lite mer seriöst igen, men jag saknar verkligen träningskompisar! Jag har insett hur mycket det sociala betyder i träningssammanhang och att det är mycket enklare att komma till skott å träna när man har någon att träna tillsammans med. Jag får väl hoppas på att skrutten blir en riktigt hundnörd =)

Just nu befinner vi oss i Umeå och det känns skönt att vara här uppe och få se lite snö! Idag på promenaden träffade vi på tre stycken skidåkare som körde drag med sina hundar. Det ser verkligen superkul ut (och lite smått livsfarligt)! Men det är svårt att hålla på med drag efter skidor i Stockholm när det inte finns någon snö... Men man får ta det man har. Så idag inhandlade jag en dragsele (Björkis) på Loboo (en jättetrevlig butik!) och ska i alla fall påbörja lite dragträning. Vi får dra efter cykel när vi har tränat in lite teknik. Sedan funderar vi på en fjällresa i mars och då ser husse fram emot att åka skidor med lilla Bellson. Själv ska jag nog mest promenera och sitta i en snödriva och sola =) Känns inte riktigt säkert att åka skidor med en stor mage när jag verkligen SUGER på att åka skidor UTAN hund!

Idag var vi även till Sandra och fikade. Det var såååå roligt att träffa Sandra och jag har saknat henne så otroligt mycket! Det var roligt att se hennes Riesenkille som nu har blivit en riktigt stor kille (dryga året). Han har blivit så lugn och sansad och otroligt duktig på kroppsspråk och signaler! Det är något som intresserar och imponerar mig otroligt med vissa hundar, deras förmåga att tala med kroppen. Vissa hundar har inte riktigt fått utrymme att "prata", vilket i mina ögon är riktigt sorgligt att se. Men ibland så träffar man på vissa vovvar som har ett otroligt språk och jag skulle kunna sitta å studera de olika situationerna i åratal i sträck. Ipo (som hennes hund så fyndigt heter) är verkligen intresserad av Shelby och hon var faktiskt väldigt snäll tillbaka. Ibland brukar hon vara lite väl mycket polis, men idag visade hon sin finaste sida.

Slutligen: Jag fick en jättebra rasbok i julklapp som jag bara måste tipsa er om. Boken heter kort och gott "Hund" och är skriven av bl.a. Agneta Geneborg och Kerstin Malm. Det är nog den första rasbok som jag faktiskt tycker om! Det jag har läst och det jag kan bedömma känns verkligen som att det träffar mitt i prick och det känns som att författarna har så bra bakgrund och erfarenhet att stå på att de faktiskt kan uttrycka sig i detta sammanhang. Många andra rasböcker tycker jag ofta är rakt felaktiga. Ett litet utdrag ur texten om vinthundar (boken tar upp generellt om vinthundar - och även andra typer av rasgrupper - och sedan specifikt om varje ras enskilt).

Snabba jakthundar är språksäkra och brukar avstyra eventuella konflikter på ett effektivt och värdigt sätt. Inte sällan övermannar de fyrbenta bråkmakare genom att springa dem trötta.

Detta är så typiskt Shelby. När hon för första gången skulle få leka med sin blivande kompis Emil var det precis så som hon hanterade situationen. Emil var en hund som aldrig hade kunnat ha någon vän... varför vet vi inte riktigt, men han klarade helt enkelt inte av det utan gick istället till angrepp och bet de hundar som kom nära. Jag kände mig enormt säker på min sak och var helt övertygad om att Shelby skulle lösa situationen på bästa sätt. Efter att de hade träffats på avstånd några gånger tyckte jag att det var dags för dem att vekrligen träffas. Emils ägare var inte alls lika övertygad som jag och jag ljuger inte när jag säger att jag hörde hennes knän skallra när vi släppte dem lösa tillsammans. Emil blev nog lite paff, då han förmodligen förväntade sig att Shelby skulle gå fram för att nosa på honom (ett beteende som säkerligen hade lett till att Emil hade bitit henne). Men Shelby gjorde istället en helomvändning och sprang för glatta livet =) Emil fattade ingenting men valde att springa efter. Shelby sprang och sprang och sprang. Emil började gena mer och mer för att orka hänga med =) Tillslut kastade sig Shelby ner i backen och lät Emil komma lite närmare, men bara på någon meters avstånd sedan skyndade hon sig upp igen och satte av i full kareta runt, runt i skogen =) Hon var verkligen jättesöt! Den gången fick Emil aldrig komma riktigt när, utan Shelby valde att hålla honom på någon meters avstånd hela den lekstunden. Nästa gång fick han komma lite närmare och efter några träffar blev de bästa vänner! Ingen hund har nog betytt så mycket för Shelby som Emil gjorde! Tyvärr finns inte Emil längre med oss, men Shelby blir än idag överlycklig om vi råkar nämna hans namn. Situationen som jag beskriver ovan stämmer så otroligt bra överens med det som författarna i rasboken skriver. Dessutom är hela texten som de skriver om vinthundar på det sättet! Snacka om att hitta rätt i prick!

Långt inlägg idag, men det liksom bara blev så! Ha ett riktigt Gott Nytt År så återkommer jag i början på nästa år! (Om jag inte får något infall under morgondagen)

Jag ska även passa på att tacka Marlene för den fina utmärkelsen som jag fick! Det värmde otroligt i hjärtat! Och till dig Marlene: Jag ska bli bättre på att uppdatera! Så det här inlägget dedikerar jag till dig! =)