Shelby & Bella

Egentligen är mitt intresse för begreppet dominans väldigt litet och jag spenderar inte någon tid att fundera över huruvida mina hundar försöker dominera mig. Dock är det ett begrepp som fortfarande florerar i hundvärlden och även om jag väljer att inte lägga någon vikt vid det så är det omöjligt som hundägare att inte bekanta sig med begreppet. På önskemål från Sandra ska jag i detta inlägg klargöra min syn på dominans och förhoppningsvis väcka någon tanke kring dominansbegreppet.

Ofta hör vi hundägare som frustrerat funderar över varför deras hund inte lyder dem, varför den trotsar dem och inte allt för sällan hör vi berättelser om hundar som ständigt försöker "ta över". Råden från instruktörer som jobbar utifrån detta synsätt är ofta hårdhänta tips där hundägarna ska visa att de är dem som bestämmer och inte hunden. Med andra ord verkar man tro att alla problem som man har med sin hund finns hos hunden och i dens intresse att försöka dominera oss. Mina frågor som hundägare i situationer där hunden inte lyder mig handlar istället om frågor som; Har jag verkligen lärt min hund detta? Har jag lyckats generalisera min träning så pass mycket att min hund borde klara av att utför det jag ber om i just denna situation? Är min hund inte riktigt i form idag? Hur ska jag göra för att lyckas nå ut med vad jag vill, då jag inte verkar ha lyckats hitills?. För mig handlar det inte ofta om vad det är för fel på hunden då den inte lyder. Istället vänder jag frågorna till mig själv och försöker analysera vad jag har missat. Sedan kan det självfallet vara så att jag har lärt hunden det och att hunden faktiskt kan det jag ber den om, men precis som hos oss människor klarar vi inte alltid av att utföra det vi kan i alla miljöer och situationer. Kort sagt, att hunden inte lyder mig har i min värld absolut ingenting med dominans att göra.

Men är dominansen då bara en myt? Nä, så långt vill jag nog inte gå. Dominansen finns där, men vi människor har nog lagt alldeles för stor vikt vid den. Som vanligt har vi människor svårt att söka lösningen på problem hos oss själva och istället väljer vi ofta att se lösningen hos andra (i detta fall hunden) och då har begreppet dominans blivit en enkel väg ut.

Ja, jag tror att dominansen finns, men anledningen till att jag inte lägger någon vikt vid begreppet i mitt hundäganade är att jag inte riktigt kan vara säker. Hur kan jag vara säker på att mina hundar känner eller inte känner sig dominerade? Kanske går de ständigt runt och känner sig dominerade och tycker att jag alltid har veto-rätt i allt vi gör, eller kanske inte. Det jag däremot vet är beteenden som jag förstärker tenderar att öka och beteenden som jag inte förstärker tenderar att minska och det är där jag tar avstamp i mitt hundägande och i mitt hundtränande. Det jag ser är det jag finner intressant resten är bara spekulationer!

Trots att jag inte lägger någon vikt i begreppet så har jag ändå tänkt att dela med mig lite av mina tankar kring det. Det jag tänker spekulera i (ja, jag spekulerar eftersom jag inte kan vara säker) är den sociala dominansen. Vad är då den sociala dominansen? Denna typ av dominans (som för övrigt också är den enda form av dominans som jag tror existerar) återfinns både hos människor och hos våra kära fyrfota vänner. Den sociala dominansen handlar enbart om en sak, nämligen resurser. Resurser är sådant som ses som värdefullt och vad som är en resurs för en individ behöver inte nödvändigtvis vara det för en annan. Hemma hos oss är mat verkligen en resurs för Bella, medan Shelby inte lägger någon större vikt vid maten. För Shelby är dock leksaker en resurs (gärna en leksak som matte tycker om), och där är inte Bella lika brydd. Köttbullar är dock resurser för båda tösarna. Med andra ord så existerar det ingen social dominans mellan mina tjejer när det gäller deras mat, eftersom detta inte ses som någon resurs för Shelby. Hon ser inte mat som något värdefullt och hon kan gärna flytta sig ifall Bella ser lite extra sugen ut. Men när de båda ser något som värdefullt (=en resurs), som i fallet med köttbullen, det är då den sociala dominansen kommer in i bilden.

Men vad händer då när de båda verkligen vill/behöver resursen? Hur ter sig den sociala dominansen? För mig är det självklart, men det är ändå uppenbart att det inte är självklart för en stor del av den hundägande befolkningen i Sverige. Om jag vet att jag har övertaget i en situation, då behöver jag ju inte hävda mig speciellt mycket. Om jag vet att det är jag som har köpt godispåsen som står på bordet hemma, så behöver jag inte gå in i heta diskussioner om vem som har rätt att äta den, eftersom jag redan vet att jag har övertaget i situationen. Om jag däremot vet att jag står i underläge så vet jag att jag behöver hävda mig för att gå vinnande (=få resursen) ur situationen. Om jag vet att det är min man som har inhandlat godispåsen kan jag välja olika vägar att gå för att få ett smakprov. Jag kan försöka tigga och be om det (ett väldigt vanligt beteende hos mina hundar), jag kan sno den (förekommer också hos mina hundar) eller så kan jag börja skrika och bråka om att han faktiskt fick smaka av mig när jag hade köpt... (detta har mina hundar aldrig gjort) Alltså, den som har övertaget i situationen behöver inte hävda sig. Det märks ganska tydligt när hundar vill åt en och samma resurs. Den som är säker i sig själv behöver aldrig hävda sig, medan den som inte är lika säker i sig själv måste leva om och bråka för att få den. Vissa gånger kanske det hjälper medan andra gånger spelar det ingen roll hur mycket den andra individen än bråkar. Men om den som har övertaget (hemma hos oss är det Shelby) vill ha resursen, så tar den resursen.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo nämligen att den som är säker i sig själv (ledaren om ni så vill) är den som inte behöver bråka och hävda sig i sådana situationer. Ändå ser vi ofta hundägare som skrikandes och bråkandes försöker ta resurser från sina hundar. Vad säger de då till sina hundar? Jo, att de minsann måste bråka och kanske till och med bli våldsamma för att få resursen. Bland många traditionella hundtränare finns det ofta övningar där hundägarna till varje pris ska kunna ta föremål från sina hundar. Dessa övningar kallas för ledarskapsövningar och ska förstärka hundägarens ledarskap. Men vad gör hundägarna genom dessa övningar egentligen? Jo, de visar sina hundar att de faktiskt står i underläge... Ironiskt nog så skapar dessa hundägare, genom sina ledarskapsövningar, problem istället för att förebygga dem...

Avslutningsvis vill jag bara säga; Det sämsta hjulet på vagnen skriker mest. (Okänd)