Shelby & Bella

Med Shelby har allting alltid flytit på och vi har sällan behövt social-/miljöträna denna dam. Hon har alltid accepterat situationer så som de är och även om hon inte älskar alla situationer så hanterar hon dem alltid på ett bra sätt. Hon är lugn och sansad och vid behov söker hon stöd hos matte. Hon gick egentligen aldrig igenom något som skulle definieras som unghundsperiod, utan gick snarare från valp till vuxen hund på en gång.

Bella däremot är en annan historia. Bella har redan från första början haft rädslor i sig som senare kom att förstärkas av att hon blev påhoppad av en vuxen hund vid bara 10 veckors ålder. Hon har haft rädslor för hundar, människor och barn och alla tar sig i uttryck att hon gör kraftiga utfall. Stökiga miljöer och ljud har dock sällan vållat några problem för henne, utan dessa har hon tagit med ro. Men ganska tidigt ställdes jag inför valet som många hundägare med mig har ställts inför, nämligen valet att antingen undvika det som gör henne rädd eller att möta hennes rädslor och hjälpa henne igenom dem. Bägge valen har sina för- och nackdelar och vad man väljer beror nog mycket på hur mycket man är beredd att jobba med sin hund. För mig var valet självklart, men absolut inte enkelt. Jag valde att möta hennes rädslor och försöka ge henne verktyg att hantera de olika situationerna. Istället för att undvika folksamlingar (som att ha främmande över eller att gå bort till andra), hundmöten, barn osv, valde jag att söka upp dem. Istället för att oroa mig när vi väl hamnade i en jobbig situation, gladde jag mig åt dem eftersom det gav tillfälle att träna på det. Men enkelt... det var det verkligen inte. När man väljer att möta situationerna krävs det mycket av en själv och det krävs planering för hur man själv ska agera.

Idag klarar Bella av de flesta möten med människor och gör det oftast med en väldig gläjde. Vi har folk på besök, vi går bort och folk som vill hälsa på henne ute får gladeligen göra det. Hon klarar även av hundmöten bättre och bättre för var dag som går, även om hon än idag kan skälla ganska kraftigt ibland. Men den största skillnaden nu är att hon inte längre är rädd. Hon leker gärna med helt främmande hundar och klarar, tack vare sitt enormt fina språk, av att hantera alla typer av hundar. Jag tror nog att hon kommer att bli en väldigt bra hund för andra stökiga hundar att möta när hon har blivit vuxen. Skällandet som ibland kan uppstå är nog "bara" någonting som ligger kvar som en dålig vana från forna tider och med lite mer jobb och med tiden är min förhoppning att även detta ska försvinna. Barn är väl området där det fortfarande finns en hel del att jobba med och kanske även det svåraste området att få tillgång till att träna. Hon reagerar ibland väldigt starkt på barn som rör sig hastigt, barn som åker på någonting och barn som riktar sin uppmärksamhet mot henne. Däremot klarar hon av barn om de är försedda med godis =) Detta är aboslut det område där hennes beteende svajar mest. Man vet helt enkelt aldrig riktigt hur det kommer att gå. Det sköna med Bella är dock att jag är säker på att hon aldrig skulle göra barnen något, utan istället väljer hon att gå undan. Så är hon i alla situationer och det är också det som gör henne så lätt att träna. Jag behöver aldrig vara rädd för att hon ska bli aggressiv i någon situation. Sedan gäller det självfallet att alltid se till att hon inte blir instängd i något hörn eller liknande, men det gäller ju de allra flesta hundar.

Under den senaste veckan har min söta lilla valp förvandlats till en unghund som verkligen verkar ha kroppen full av myror och en energi som aldrig verkar ta slut. Hennes hormoner ställer till det för henne och hennes liv kan nog liknas vid en berg-och-dal-bana. Jaktlusten har ökat markant och behovet av att vara självständig har också ökat kraftigt. Detta ställer mig självklart inför ytterligare ett område där jag måste göra valet att antingen undvika eller möta. Ska jag försöka undvika alla rådjur som finns i området eller ska jag försöka möta dem. Återigen är valet självklart! Igår gick vi ut i skogen på rådjursjakt ihopp om att hitta massor med rådjur. Men som vanligt så hittar man dem inte när man söker dem =) Skogen som annars brukar vara full av rådjur var nu helt plötsligt tom... Inte ett enda såg vi! Idag fortsatte vi att leta, men även idag gick vi bet... Men valet står kvar, vi ska hitta rådjur så att vi kan träna anti-jakt. Men tillsvidare har lill-stumpan inte tillåtelse att vara lös "bara så där", utan får bara springa lös under mycket kontrollerade former. Jag har all förhoppning att stävja hennes jakt och jag tror att det kommer att lägga sig när hormonerna börjar behandla henne lite snällare än vad de gör i dagens läge. Jakten är ju trots allt ett nedärvt beteende som ligger naturligt för hunden och därför kan vi inte bli arg på hunden för att den jagar. I dens värld är det ju ett beteende för överlevnad. Men vi kan ju lära den hur vi vill att den ska bete sig vid jakt och vilken typ av jaktbeteende som faktiskt lönar sig i vår värld. Vi kan inte bara förbjuda jakten "rakt upp och ner" utan vi måste ge hunden verktyg att hantera situationen på ett sätt som fungerar för både oss och hunden.

Men, till alla er som har valt att undvika jobbiga situationer vill jag bara ge lite tips. Gör ett nytt val! Det är såååå mycket roligare att leta upp situationerna som upplevs jobbiga och lära hunden att hantera dem på ett bra sätt istället för att undvika dem. För oavsett vilket val man väljer så hamnar man i de jobbiga situationerna någon gång och är det då inte bättre att lära hunden att hantera dem?