Shelby & Bella

Idag var vädret äntligen lite bättre än tidigare dagar denna vecka. Igår när vi kom hem från jobbet så regnade det is! Inte så uppmuntrande. Promenaderna blev inte längst i historien utan istället la vi lite tid på inomhusträning och vila. Därför kändes det underbart skönt när solen tittade fram idag. Energin påverkas verkligen av vädret, det blir väldigt tydligt när det har varit grått och trist ett tag...

Vi påbörjade promenaden och tjejerna var på strålande humör. Det märktes att de hade lite uppdämnd energi i kroppen. När vi passerade en av grannarnas gård stod deras hund Mattis nere vid vägen, glad som aldrig förr. Han och Bella har haft ett gott öga för varandra och de blir väldigt glada över att återse varandra. Vi gick upp till huset där Mattis ägare bor och meddelade att han hade smitit från gården. Då hans matte var hemma med sjukt barn erbjöd jag att Mattis kunde följa med oss på skogspromenad. Hon blev jätte glad och så även alla fyrfota vänner! Det var fullt ös från början kan jag lova. Tjejerna är ju ändå rätt vältränade och vana att gå i kuperad terräng i ett högt tempo, något som inte går att säga om Mattis... Han är ganska överviktig och konditionen är knappast på topp, så han blev snabbt väldigt trött. Tjejerna däremot hade väldigt mycket energi och de verkade ha planerat för att göra av med all innestående energi under dagens promenad. Det gick i alla fall bra och jag skulle tro att Mattis sover gott just nu! =)

När man tar sig an någon annans hund inser man snabbt vilka egenskaper man älskar och ibland även tar för givet hos sina egna hundar. Några exempel följer:

* Mina hundar söker upp mig ofta under våra promenader. Det är mycket sällan som jag behöver använda något inkallningskommando. Detta var Mattis verkligen inte van med, utan gick på utan att fundera över oss andra.

* Mina hundar håller koll på vart jag är under promenaderna och inte tvärtom. Om jag stannar eller byter riktning är det deras uppgift att hålla koll på det annars går de vilse... Detta var heller inte något som Mattis var van vid. När vi var mitt i skogen stannade jag och tjejerna för att testa hur långt han skulle gå innan han insåg att han var själv... något som han aldrig verkade inse... Jag fick istället springa efter och kolla så att han inte hade gått alldeles för långt.

Självklart kan det ligga mycket i att han inte direkt känner mig, men jag tror ändå att mina tjejer skulle bete sig ungefär på samma sätt med någon annan som de gör med mig. Efter ett tag verkade dock Mattis ha fattat enormt tycke för Shelby (som alla andra hundar verkar göra) och han följde henne hack i häl. Stannade hon någonstans så stannade han, gick hon åt något annat håll så följde han tätt efter. Kort: Där Shelby var där var även Mattis! =) Det hela blev lite lättare då eftersom jag litar på Shelby och vet att hon kan ta ansvar i skogen.

Nu vilar vi oss lite efter att hundarna har intagit sin mat och jag en kopp kaffe. Lite senare ska vi dra igång ett härligt inomhus-shejping-pass. Kanske kommer jag mig för att filma... man vet aldrig.